Magnette ZA/ZB & Mk III/IV 1953-1968

Kontakt för ZA/ZB
Modellrepresentant
Göran Jonsson
Tel: 0703 - 70 09 58
E-post: Göran Jonsson

© Åke Andersson 2000-10

I mars 1952 gick de tidigare rivalerna Nuffield Motors och Austin ihop och bildade BMC, British Motor Corporation.
Det medförde rationaliseringsfördelar och nya bilmodeller kunde dela på en mängd delar, såsom motorer, växellådor, axlar och hjulupphängning.
Även på karossidan försökte man sig på rationaliseringar. M.G. ZA Magnette presenterades i oktober 1953. Utseendemässigt ser den ut som Wolseley 4/44, men det enda som är gemensamt är taket, framdörrarna och bakluckan.
M.G. ZA Magnette var den första M.G:n med självbärande kaross.
För M.G:s del medförde dessa rationaliseringar att en ny motorfamilj, som kom från Austin blev tillgänglig.
Denna familj med “A”, “B” och “C” motorerna, kom att med några få undantag, dominera i M.G.-bilar fram till Abingdonfabrikens nerläggning 1980.
M.G. ZA Magnette var den första M.G. som fick en motor från denna familj. “B”-motorn i M.G.-utförande på 1498cc. Wolseley 4/44:an, som var samtida med ZA Magnette, hade en Nuffieldmotor på 1248cc, kallad XPAW.
I M.G.-utförande kallades samma motor för XPAG, och satt i modellerna TB, TC, TD, TF, YA, YB och YT mellan åren 1939-53.
”W” resp. ”G” i motornamnet står naturligtvis för Wolseley resp. M.G.
I TF 1500 borrades motorn ur till 1466cc och fick namnet XPEG.
“B”-motorn kom ursprungligen från Austin A40 Devon, där den var på 1200 cc och 42 bhp vid 4300 rpm.

Annelis Malmgrens M.G. ZA Magnette 1956.

Tillverkades från 1953 till 1956 i 12.754 ex.
Det är en 4-dörrars saloon med självbärande kaross.
Motor på 1489 cc, 60 bhp vid 4600 rpm med dubbla SU-förgasare.
Accelerationen var 0-100 km/tim på 23.1 sek.
Topphastigheten 128 km/tim.
Bränsleförbrukningen 1.25 l/mil.
ZA:n premiärvisades samtidigt med M.G. TF Midget och reaktionerna blev starka över att ZA:n hade en 1500 cc motor, medan M.G. TF, ”sportbilen” endast utrustades med en motor på 1248 cc. TF:en borde haft den starkare motorn, enligt kritikerna.
M.G. ZA Magnette känns enklast igen på kromlisten som följer främre hjulhuset, från stötfångaren och upp till dess högsta höjd, sedan följer den skärmen horisontellt en bit in på framdörren.
Det finns idag 62 registrerade ZA i Bilregistret.

Åke Anderssons
M.G. ZB Magnette 1957.
© Åke Andersson

Tillverkades från 1956 till 1958 i 23.846 ex.
Den är nästan identisk med ZA:n, men motorn ger här 68 bhp vid 5250 rpm. Detta hade genomförts genom att kompressionen höjts och att den fått större förgasare, 1½" SU istället för ZA:ns 1¼".
Priset var 1958 £1.072.00 inkl. skatt.
Accelerationen var 0-100 km/t. på 20 sek.
Toppfarten 140 km/t.
Bränsleförbrukningen var vid hård körning 1,2l/mil.
Utvändigt är det enda som skiljer kromlisten på framskärmen, som fått en rakare linje och en högre placering. Invändigt har ZB:n fått en ny instrumentpanel.

Carl Gustaf Zackrissons
M.G. ZB Magnette Varitone 1958.
© Jan Borgfelt

Från 1956 kunde ZB:n också köpas som Varitone, en exklusivare modell med större bakruta och oftast, men inte alltid, med 2-tons lack, mörkare under och ljusare över den nya kromlist som delade av karossen i 2 delar. För denna extra 2-tons lack fick man betala £18.00 extra.
De flesta Varitone, som såldes i Sverige var faktiskt enfärgade.
1958 rullade den sista ZB:n ut från fabriken och därmed hade den sista Saloonen tillverkats på den legendariska M.G.-fabriken i Abingdon.
I Bilregistret finns det 59 ZB registrerade.

Gammal engelsk teknik och traditionell brittisk klubbinteriör i nya italienska kläder.
M.G. ZB Magnette sålde bra men karossen upplevdes som gammalmodig, den nya trenden var stramare och rakare linjeföring.
BMC bestämde sig för en gemensam plattform för hela koncernen: Austin A55 förnyades och dess chassi, motor och växellåda utnyttjades i en vass ny kaross ritad av italienska Pinin Farina (senare Pininfarina).
”B-series” motorn på 1489 cc användes ju redan i ZB och för den delen även i MGA, och dubbla SU-förgasare och annorlunda utväxling gav hyfsad prestanda från de 68 hästkrafterna i nya Magnette Mk III. Men bilen var tung, och den hade inte sin föregångares förnämliga framvagnsfjädring eller dess mer exakta kuggstångsstyrning – dessa hade offrats till förmån för den koncerngemensamma enklare skruvfjäder- och länkarmsfjädring och snäckhjulsstyrning.
Många Magnette Mk III levererades med attraktiv tvåfärgslack – de flesta kunderna tycks varit beredda att betala de 16 pund extra detta kostade. Interiören bjöd på osedvanlig lyx, inte minst med individuella fåtöljer bak och en kupé som andades skinn och ädelträ.
I oktober 1961 förstorades motorn till 1622 cc, återigen samma som återfanns i dåtida MGA fast med tamare kam, och den producerade nu 72 hästar. Axelavståndet och spårvidden ökades något, krängningshämmare fanns både fram och bak och framfjädringen sänktes.
De yttre skillnaderna var ytterst små, och kan oftast endast kännas igen av experterna. Dock blev de tvåfärgade varianterna lackade på ett annorlunda sätt, med hela övre delen av karossen ovanför midjelisten i avvikande färg istället för enbart taket, bakre skärmarna och bagageluckan som på Mk III.
Redan till MK IV versionen hade de exklusiva separata bakre fåtöljerna slopats till förmån för en billigare konventionell variant.
Eftersom dessa bilar aldrig lyckades väcka samma ”habegär” som sina äldre syskon, har de flesta skrotats under åren. Idag finns därför endast ca 60 st Mk III och ca 130 Mk IV registrerade världen över enligt engelska ”M.G. & Riley Farina Register”.
Med all säkerhet finns dock fler undanstoppade i lador och garage.